Ruvardag 15

Har känt sedan en kort tid tillbaka att det nog inte var ett lyckat försök. Idag kom mensen som ett brev på posten. Efter att ha hållit koll på min cykel i två år eller mer, så är det lätt att förutspå. Jag vet att det inte nödvändigtvis är kört men det känns som att det nog är det.
Jag har inga graviditetssymtom. Jag får några symtom av Lutinus, det är allt.

Nu är jag så ledsen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Mår ruttet men det finns liksom inte riktigt någon att prata med.. och jag VILL inte prata med någon heller. Känner mig så ensam och så jävla dålig. Jag är ju kass.. kan inte ens fungera på det biologiska sätt jag borde. Känner mig jävligt värdelös.
Jag vet.. det var ”bara” första försöket.
Jo.. men hur mycket har vi inte försökt innan.. 5 år. och nu missar vi detta? Fast det inte är något fel på oss?

just nu är allt jobbigt. Stressad och less på jobbet. Vill be alla dra åt helvete och bara gömma mig under en sten.
På måndag är testdag och visst hoppas jag.. fastän chansen är oändligt liten. Men så jobbigt att ringa till RMC och säga att mitt test är negativt. Och sedan behöva åka dit.. prata med dem.. så jävla förstående..
Orka…

Annonser

Ruvardag 11

Fortfarande ett tag kvar till min testdag. Måndag om en vecka.

Än så länge har jag haft rosa flytningar, livmoder-sammandragningar, huvudvärk och humörsvängningar. Lite annat snart o gott. Allt har kunnat härledas till biverkningar av min Lutinus jag tar. 

Igår och idag har jag fått PMS-liknande symtom. Väldigt sugen på choklad, tjurig på minsta lilla och gråter om vädret slår om. Typ så det brukar vara. Jag är på BIM -4. Jag ska ha min mens om 4-5 dagar.

Jag är trött, stressad, kan omöjligt känna mig utvilad. Jobbet är jobbigt trots att jag inte jobbar fulltid. Kortare dagar vore ju en välsignelse… Men det funkar inte så.

Dessutom har vi en hund som börjar bli gammal. Hon blev för ca ett år sedan diagnostiserad med artros. Lagom tills vi äntligen fått hennes SLO under kontroll. Så inga lång promenader. Massage (som hon hatar), simning (som hon ogillar), och nu till slut har vi varit tvungna att be om smärtlindring. Det som är jobbigt är ju att hon är så frisk! Hennes blodprover var felfria, hennes tandstatus är mycket väl godkänd. Hon har humör och lekvilja. Jag bara hoppas att Rimadylen funkar som den ska… Och att den inte motverkar Trentalen hon äter för klorna. Eller tvärt om. Ska förekomma ökad blödningsrisk… Nåja…

Så lite stressigt är det… Hjärtat i halsgropen mest hela dagarna. Trots att jag gått ner i tid… Trots att jag letar med ljus och lykta efter ett annat jobb. Men om jag är med barn… Vem faan vill anställa mig då…? 

Och ska det verkligen vara så? Varför ska kvinnor bestraffas för att de är de som bär barn i magen. Om det skulle bytas till männens sida över en natt skulle de ju göra allt för att införa förmåner och diverse säkerheter för sig själva. Inga tvivel. Så vrickat.. Kan inte folk bara vara lika värda. Hyllas för att vi är olika. Män och kvinnor ÄR olika. Vi är ju, rent biologiskt, skapta för att komplettera varandra. Och idag måste väl ändå världen vara mogen för ett annat sätt att tänka… 

Jaha.. Nu tog mina PMS hormoner med mig in i en sån debatt. Nå. Jag ska väl gå o gråta över hur äcklig min köttfärssås blev… Eller att  disktrasan blir blöt när man använder den…. Suck…..

Ruvardag 7

Försöker att inte tänka på det så mycket. Det faktum att jag kan vara gravid. Det är ju för tidigt än. För tidigt att veta säkert.

Symptomen jag haft hittills beror nog  mest på Lutinus… Progesteron ger ju de biverkningarna… 

Idag har jag dock haft en ny typ av magont. Som ilningar.. Har också rosa flytningar till o från. Skumt.  Nåja.. Jag märker framöver vad som är vad.

Ska inte testa förrän den 23e… Så långt bort. BIM är dock om en vecka. Så vill jag tjuvtesta ska jag  göra det på fredag som tidigast.

Men som sagt.. För det mesta försöker jag att inte tänka på det. Det går sådär…

Ruvardag 5

Haft molvärk till och från… Osäker på om det är biverkningar av Lutinus eller ej. 

Igår blev mina bröstvårtor plötsligt väldigt känsliga. Jag förknippade det först med att det var så förbaskat kallt ute igår. Men det slutade ju inte bara för att jag kom inomhus.

Jag vet att jag hoppas för mycket. Jag trodde inte att jag skulle göra det. Har haft en väldigt realistisk inställning till allt detta från start. Men… Jag antar att när hormonerna blir tillförda och kroppen blir utsatt för allt detta… Då kan man inte vara opåverkad.

Ännu är det lång tid kvar innan testdagen. Jag misstänker dock att jag kommer känna av en eventuell graviditet innan dess. Vi får se….

Ruvardag 3

Jag förväntar mig inga symtom alls än så länge. Jag menar, OM jag skulle vara gravid. 

Tar mina Lutinus tre gånger om dagen. Har biverkningar i form av trötthet och svullnad om buken.

Naturligtvis äter jag folsyra också. Tar dessutom D-vitamin för mörkrets skull.

Upptäckte nu när jag gjorde mig i ordning för sängen att jag har en rosa flytning. Jag hoppas verkligen att det är en nidblödning.

Jag är ju precis förbi min normala ägglossningstid.. Inte dags för mens än. Dessutom har jag inte haft den smärtan. Ja, det har molat lite idag… 

Jag håller tummar och tår!!! Såååå långt kvar tills jag får testa… Eller ens KAN testa.

Wow..

Jag gjorde ju äggplockningen i måndags. En vedervärdig upplevelse. Jag misstänker nu i efterhand att de inte väntade på att bedövningen skulle ta… och att de eventuellt snålade med smärtstillandet.

Hur som helst. Idag var insättningsdagen. De hade inte ringt dagen efter, så vi visste att vi hade åtminstone ett befruktat ägg.
När det till slut var vår tur och vi gick in, så fick vi veta att alla 6 äggen blivit befruktade normalt. Dvs både ägg och spermier funkade som de skulle och gjorde sina jobb. Alla ägg utvecklades fint och jag skulle få tillbaka ett som utvecklats jättebra.
Jag blev så glad av att höra det. Det innebär ju bara att våra gameter trivs ihop men har svårt att träffas när det väl gäller.

Det var obehagligt förstås. Aldrig trevligt att ha otäcka instrument i underlivet. De återinförde ett fint litet ägg och nu väntar bara en lång väntan. 23 oktober ska jag testa mig. Det är ju jättelångt dit… hoppas verkligen att det tar sig..

Så ofattbart.. jag har potentiellt ett litet liv i mig.. som är av mig och min man. jag håller tummar och tår för mig själv.. heh..

Dagen Ä

Helgen har varit fruktat jobbig. Nervös och rädd.
Jag och min man gick upp tidigt för att duscha och göra oss iordning. Jag fick inte äta något innan men fick dricka. Tog ett glas juice. Var ändå inte hungrig.
Vi anmälde oss i receptionen och gick upp till Kvinnokliniken. Där blev vi mottagna direkt och alla papper och personnummer kollades. Jag fick sedan byta om och ta värktabletter. Alvedon, diklofenak och en stesolid. Jag hade bett om extra smärtlindring för jag hade en väldigt smärtsam undersökning av äggledarna.

Stesoliden tog efter en kvart och jag kände mig orolig men inte med de fysiologiska symtomen. Jag brydde mig inte så mycket. Var inte rädd. Naturligtvis var jag orolig att det skulle göra ont.

Jag fick en infart och det gick bra. Tycker det är obehagligt att bli stucken men är inte SÅ rädd. Det är ju det där svidande stickande som är obehagligt.

När det så var vår tur var de väldigt systematiska och snälla. de tog mitt blodtryck och det var lågt så jag fick atropin. Sedan fick jag lite Rapifen, ett morfinpreparat. Därefter gjorde de rent och gav bedövning.
Jag har hört att det inte skulle göra ont. Alls. Att man kunde känna lite när de lade bedövningen. Det förstår ju jag också. Läkaren var pedagogisk, undersköterskorna stöttade, sjuksköterskan var vid min sida med mer rapifen. Min man satt snett bakom mig och hade en hand på min axel.

Jag säger bara det.. Fy FAAN vad det gjorde ont! Bedövningen var bedrövligt obehaglig! Vet inte ens om den gjorde någon egentlig skillnad. Men antagligen gjorde den det. Vill inte veta hur förbannat ont det gjort utan.

Så började de kontrollera med ultraljudsstaven. Någon speciell grej med munstycke för nål. Jag varnade redan innan att jag är känsligare på vänster sida och de såg att den satt högre upp än den högra.
När de började sticka svor jag rakt ut. Undersköterskan var snabbt på plats och höll mig i handen där min man inte nådde. Efter första sticket så gjorde det inte akut ont utan mest obehag.
När de sedan bytte till vänster sida fick jag mer rapifen och det hjälpte faan inte ett skit. Ursäkta språket.
Jag skrek rakt ut och vete sjutton om jag inte gav undersköterskan blåmärke. Hon var tvungen att hålla på min mage för att trycka ner äggstocken mot staven så de kunde plocka.
Helvete säger jag bara.. efteråt var jag jätteledsen och alla hovrade runt mig för att få mig att må bättre. Vill ALDRIG göra om det där igen.
Men trots att det gjorde ont och trots att jag var tvungen att åka rullstol tillbaka ut till mitt lilla bås så ville jag inte att de andra som också skulle göra liknande ingrepp skulle tro att det var hemskt. Så jag försökte vara tyst och vara ledsen tyst. Det hemska är att även om de andra fick hjälp tillbaka till sina britsar i vilrummet så gick de. De verkade glada och inte alls upprörda som jag.. Varför skulle mitt ingrepp vara så jävla svårt för? Jag hade fått en stesolid men ingen av de andra hade valt det. Usch..

Min man var hos mig, pratade med mig, höll mig vaken fast jag ville sova men inte fick. Mådde inte illa eller något annat. Var bara öm och ledsen. Kände det som att något förgripit sig på mig.. eller.. det är att ta i.. jag vet.. men.. jag kände mig smutsig… Känns fortfarande så.

Vi fick fika och jag fick en till värktablett. Precis som de sade blev jag väldigt torr i munnen av Rapifenet. Det släppte inom en timme. Vi fick till slut åka hem. De tog bort infarten och gav oss information om nästa möte som är om två dagar.

——-

Jag vill inte påstå att äggplockningen gick dåligt.. men det gjorde fasansfullt ont.
6 ägg fick de ut. På onsdag klockan 14 kör vi inplantering igen. Om det finns befruktade ägg då.

Jag ska nu ta Lutinus i 21 dagar. tre gånger om dagen. Jag försöker intala mig att det värsta är över. Förhoppningsvis är vi inom de där 40% som lyckas med det här.

Har väldigt blandade känslor. Kommer de ringa imorgon och säga att inget ägg blivit befruktat? Kommer det inte ta sig? Har jag gått igenom denna fantastiska men ack så intimt förödmjukande process i ‘onödan’?

Nu är jag öm. Inte konstigt. Mest på vänster sida. Hoppas att det lättat till imorgon. Måste gå vidare i sinnet också.. inte älta.. glöm det som gjorde ont.. glöm glöm…