Nya tag – 2018

2017 var ett jäkla skitår för mig. Saker hände som jag inte ville… och det jag ville hände inte.

Senaste insättningen av embryo den 14 december gav ingenting. Nu väntar en ny period med sprutor och en ny äggplockning. Jag ska be om annan smärtlindring och kanske sövning vid detta, för jag tänker INTE ha så ont som förra gången.

Frågade om antalet försök.. har rent teoretiskt två försök kvar. Hoppas på MASSOR med ägg som befruktas och kan frysas.. så jag får många extra försök.
Jag måste också fortsätta gå ner i vikt. Behöver ta mig i kragen och träna men det är svårt att hitta motivationen, få arslet ur.. känner mig liksom rätt ensam.

Hunden mår bättre. riktigt bra faktiskt, trots skrämsel med superhaltande under julen. Vi fortsätter simma och göra gymnastik.

2018 hoppas jag på att bli gravid, att jag ska kunna gå en långpromenad med hunden, nå min målvikt på 65 kg. Inte nödvändigtvis i den ordningen 😛

nu kör vi!

 

Annonser

Ruvardag 6-7

Jag kom hem igår från jobbet, vetandes att vår hund blivit plötsligt sämre i sin artros. Jag hade haft en lugn kväll på jobbet men med inre oro.
Kollaps hemma när jag upptäcker att jag har en blödning. Och att jag gått upp alla mina tappade kilon plus några till.
Det här är nog den värsta julen på länge.

Jag vet att det inte är min testdag förrän den 28e… men min mens är regelbunden och detta kanske är den. Jag testade mig imorse men tested var blankt. Försöker hålla hoppet uppe men det är svårt.

Jag är överviktig.. och nu mer än någonsin. Men jag orkar inte. Det är den mörkaste tiden på året och jag är avsevärt påverkad. PMS och liknande gör det inte lättare.

Min hund är sjuk och kanske inte klarar sig till årsskiftet.. När tar man beslutet? Hur tar man beslutet? Jag VILL inte ringa det samtalet… Jag VILL inte.. 😦

Kan mitt hjärta klara mer? Jag går sönder. Jag gråter för ingenting och hoppas att det är för att jag, trots allt, är gravid….
Men det kan lika gärna vara mörkerdepression, PMS, helt vanlig sorg.

Jag går sönder…

Ruvardag 6

Det är svårt att inte hela tiden känna efter. Min mens är beräknad till den 22e. Naturligtvis försöker jag analysera om jag känner att den är på väg.

Något känner jag ju. Men är den mensen eller något annat. Jag är helt slut i huvudet. Omöjligt att inte tänka på det. Det är för tidigt att ens tjuvtesta. Julafton är den dagen det kan ge utslag.. Men då borde jag redan fått mensen. 

Ruvardagarna är vidriga… Så psykiskt tunga..

Ruvardag 2

I torsdags gjorde vi en insättning. Ett fint litet befruktat ägg som klarat upptining bra.

Hela proceduren gick snabbt och smärtfritt precis som det ska.

Min kropp är inte stressad som den var efter äggplock. Känner mig inte lika emotionell. Denna gång kanske det går vägen! 

Ruvardag 2 och allt känns bra. Med min tur blir jag väl illamående till julafton. Min testdag är den 28e. 

Let’s do this!

Andra insättningen

Så var det dags igen.
Idag började jag testa för ägglossning. Jag vet att det inte är dags riktigt ännu men man ska ju börja testa innan.
När det slår om ska vi boka tid för insättning. Jag hoppas att det enda befruktade ägget vi har i frysen överlever upptiningen.
Sedan hoppas jag att det vill stanna kvar i mig.
Troligen blir insättningen någon gång kring Lucia.

Så grymt nervös…

23 Oktober, testdag

Testade med graviditetstest idag. Negativt. Inte överraskad.
Ringde RMC och berättade. De beklagade naturligtvis och allt sådant. Planen är att testa för ägglossning nästa mens.
Vid äggplockningen tog de ut 6 st ägg och alla 6 blev befruktade. Ett sattes tillbaka. Bara ett klarade sig och blev fruset. Förhoppningsvis klarar det upptiningen också.

Känns jobbigt att det inte blev något.. och att det bara blev ett ägg till frysen. Samtidigt är det ju inte jättenegativt. Men jag hoppas jag slipper göra om äggplockningen. det var en vedervärdig process.

Nu väntar en tid med vanliga matvanor och jag ska dricka lite koffeindryck. Kanske något glas av alkohol. Vi får se. Sedan tar vi nya tag och kämpar vidare. Går det så går det.

Ruvardag 15

Har känt sedan en kort tid tillbaka att det nog inte var ett lyckat försök. Idag kom mensen som ett brev på posten. Efter att ha hållit koll på min cykel i två år eller mer, så är det lätt att förutspå. Jag vet att det inte nödvändigtvis är kört men det känns som att det nog är det.
Jag har inga graviditetssymtom. Jag får några symtom av Lutinus, det är allt.

Nu är jag så ledsen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Mår ruttet men det finns liksom inte riktigt någon att prata med.. och jag VILL inte prata med någon heller. Känner mig så ensam och så jävla dålig. Jag är ju kass.. kan inte ens fungera på det biologiska sätt jag borde. Känner mig jävligt värdelös.
Jag vet.. det var ”bara” första försöket.
Jo.. men hur mycket har vi inte försökt innan.. 5 år. och nu missar vi detta? Fast det inte är något fel på oss?

just nu är allt jobbigt. Stressad och less på jobbet. Vill be alla dra åt helvete och bara gömma mig under en sten.
På måndag är testdag och visst hoppas jag.. fastän chansen är oändligt liten. Men så jobbigt att ringa till RMC och säga att mitt test är negativt. Och sedan behöva åka dit.. prata med dem.. så jävla förstående..
Orka…