Man ska inte läsa gamla minnesanteckningar och dagboksinlägg…. river upp så mycket.
Denna gång snubblade jag över min årsanteckning gällande pappas bortgång. Jag saknar honom ju precis lika mycket nu som då. Jag bara gråter mer sällan.
Men.. det hände nått då. När han gått bort. När jag varit uppe i Hälsingland och hjälpt min syster efter bästa förmåga. Jag skulle resa tillbaka till Linköping efter att jag fått säga hej då till min pappa.
Jag satt i Härjedalingenbussen, längst fram snett bakom chauffören. Det regnade. Allt var grått och trist. Utanför och inuti. Han hade radion på… det brukar de ha. När bussen börjat sin färd från Vallsta där jag klivit på hör jag texten på radion. Tänker inte så mycket på det först.
”There´s rain on my window. But Im thinking of you. Tears on my pillow, but I will come through.”
Stämde ju… sen var det som att… jag kunde inte förstå texten. Jag hörde mitt namn. Tänkte att inte kan det vara en låt med mitt namn i? Men jag lyssnade så hårt jag kunde… och visst sjöng han mitt namn…
”Josefine. I´ll send you all my love. Josefine. I´ll send you all my love and every single step I take, I take for you…..”
Jag satt där, längst fram i bussen, och kände mig både glad och ledsen. Jag skiter i vad andra tror, men jag tycker det var ett ganska rättframt tecken. Jag grät. Jag var så ledsen. Så tom.
Jag tog reda på vad det var för låt. Chris Rea. Låten heter Josefine. Stavat som jag stavar mitt namn.. inte för att det spelar roll.. men.. varje gång jag hör den blir jag både ledsen och alldeles varm inuti. Och tårarna rinner. Givetvis var jag tvungen att kolla upp den nu när jag läst mitt gamla inlägg. Och tårarna kom naturligtvis. Och saknadskänslan.
Pappa, pappa, pappa…..
Men.. måste slita mig från den låten nu. Rammstein igen.. fokusera på att skriva uppgifter till skolan. Sen hundpromenad i regnet. Sen slappa framför teven lite. Sen mer plugg.
Borde vika tvätt, ta hand om disk och plocka lite… men nä.. inte idag.
Rottbox 