Arkiv | 14 april, 2012

Inga fler ursäkter

det finns inte längre några ursäkter att komma med. Våren ÄR här. Det ÄR varmare. Det ligger inte is på backen. Jag har träningsbyxor. Jag har skaffat mig skor. Hunden vet hur man springer fot i koppel (iaf när man är själv). Selen behövs inte. Midjebältet behövs inte. det finns inte längre några ursäkter för mig att dra.
Så igår stack jag ut och sprang. Jag har rätt kass kondis, det är ju därför jag vill jogga. Få igång flåset. Känna den där euforiska känslan av att vara i form.
Jag tog mig till spåret och hunden och jag började jogga. Efter bara kanske 50 meter började hunden tycka att det här var ju inge roligt. Jag kämpade med mig själv att komma över den där ‘jag orkar inte’-puckeln som jag känner i början. Kom förbi den och hittade ett tempo som funkade för både mig och hund. Men vi hade bara sprungit några hundra meter, passerade just en annan motionär som gick i rask takt, då Shiva inte alls vill längre och kastar sig på backen. Hon rullar runt på rygg och sen vill hon inte riktigt följa med. Med lite lirk så gick det till slut. I ytterligare hundra meter, då jag fått dra lite i henne för att få henne med mig, sedan var det stopp. Hon stannade och lade sig ner. Knäpphund! Hon som alltid vill springa och dra!
Så jag gick en bit och DÅ minsann drog hon så smått! Men så fort jag började jogga stannade hon!
Till slut, efter mycket lirkandes och hejjarop på Shiva så fick hon upp tempot och joggade med mig. Jag orkade ju inte springa SÅ långt i taget men gjorde mitt bästa. Vi tog oss runt 3,8 kilometer på 32 minuter. Medeltid på 8,34 minuter per kilometer. Inte SÅ hemskt pinkat för mitt första flåsande steg ut i joggarnas värld.

Jag stretchade lite när vi kom hem. Men idag känns träningsvärken. Inte mycket, men den är där. Långpromenaden till hundgården och hem tog lite på benen också. Försökte jogga lite till hundgården men med husse på cykel bredvid var det stört omöjligt.  Shiva blev helt tossig och skulle gallopera iväg i ett rasande tempo.
Jag var dum nog att springa denna bit på asfalt. Det känns i knäna nu kan jag lova. Har inte världens helaste knän, så jag borde tänkt på det innan jag pinnade iväg på stumt underlag.

En tanke har slagit mig upprepade gånger den senaste tiden. det är tanken på hur jag definierar lyx. Vad är lyx för mig?
När jag var liten, riktigt liten, var det lyx att vara prinsessa, ha betjänter och fina kläder. En häst också och ett vackert slott!
Lite äldre blev det mer verklighetsbaserat men ändå materiellt, häst, alla saker man ville ha, kläder, skor, tvspel.
Åt det vuxnare hållet så blev lyx något annat. det blev resor, bilar, stort hus och spa.
Lite den tanken har det varit ett tag. Att sådant är lyx.
Idag är lyx något helt annat för mig.
Jag antar att jag kopplar ihop lyx med livskvalitet. Vad är livskvalitet för mig? Idag är lyx väldigt blygsamt om man jämför med vad jag tyckte det var för några år sedan. Idag är det att kunna betala alla räkningarna och ändå ha pengar kvar, att inte gå back varje månad. Att kunna äta den maten man känner för, vill äta, inte bara det man råkar ha råd med. att kunna köpa de kläder man behöver när man behöver dem, slippa gå i trasigt.
det är knappt bilen är med på denna lista. det känns som att den ligger långt över ordet lyx. Men ja. en fungerande bil skulle vara lyxigt. att ha råd med en bil som är hel.
Tänk vad betydelsen av ord kan förändras…

Har försökt kränga min bil till skrothandlare. de vill inte ha den. Antagligen för att det är en gammal saab. Bleh. Säljer den som reservdelsbil. Så blir det. Behöver bara bli av med den. Jag har ju inte råd att laga den och inte råd att ha den heller. så.. bort med den. Någon annan kan ha mycket bättre användning för den.

Borde ta hand om skräpet.. slänga lite.. borde fixa disken. Borde måste skulle bör. Nä… går o duschar istället.