FML

Just nu är mitt liv fanimej inte roligt.

Jag och min man är inne på vårt andra försök att skaffa barn via IVF. Ända sedan jul har det regnat in bekanta, vänner och familjemedlemmar som annonserar sina graviditeter.
På julafton hade jag min testdag för min andra insättning och den var negativ. Jag hade redan både fått och avslutat min mens. Julen var fruktansvärd.
I mellandagarna satt jag mellan två kollegor där den ena plötsligt berättade för den andra att dennes son givit dem en sån underbar julklapp.. att de skulle ha barn.

I mitten på Januari var mitt andra försök inplanerat och jag bara väntade på att få starta med sprutorna, dvs inväntade min mens. Då sitter några kollegor och pratar om barn och barnafödande. Det framkommer snart att två av dem är gravida. Den ena med sitt andra och den andra med sitt första. Jag gick därifrån.
Kort därefter dyker en ultraljudsbild upp i min feed på facebook och instagram. Ytterligare en kollega ska ha barn. Jag lider i tysthet, undviker samtalsämnet.
Så kommer en kollega smygandes och frågar om jag är den ‘femte’. Jag förstår inte. Jag ser att hon tvekar. Men så förklarar hon att hon hört att det var fem personer på avdelningen som var gravida. Hon hade hoppats att jag var den femte. Hon upprepade detta ett par gånger när jag sagt att det inte var jag Tror hon förstod att det gjorde ont i mig.
Fem personer..
Det är många av mina kollegor som vet att jag försöker bli gravid. Men de förstår nog inte riktigt hur ont det gör.. Hur jobbigt det är att gå till jobbet och se de där magarna..

På Facebook trillade ännu en och annan ultraljudsbild in.

Igår var jag på VUL och de såg fyra ägg på ena sidan och sex ägg på andra. Jag ska fortsätta med samma dos Gonal-f och en orgalutran per kväll och gå på nytt VUL på måndag.
Jag hade en skitdag igår. VUL, tungt på jobbet. Jag var väldigt trött och mentalt skör igår.
Då dyker det upp en ultraljudsbild på facebook… från nära vänner. Som jag inte hade en aning ens försökte. Eller ens ville försöka. Jag grät.. hela kvällen. Just nu har jag så ont i min själ. Jag känner mig så värdelös.. och jag tror min man känner sig lite likadan.
Vi är friska, över medel i våra respektive funktioner. Mina ägg blir befruktade av hans spermier. Men det fastnar inte.

Jag är så bitter.. mår så psykiskt dåligt.. Men det finns liksom inget att göra.

Nästa vecka så blir det äggplockning, troligtvis på onsdag. Jag har begärt att få göra det under narkos för sist hjälpte inte bedövningen alls. Det var det värsta jag varit med om.
På mitt VUL sade läkaren att de skulle göra sitt bästa för att jag skulle få narkos. Jaha.. vad menar de med det? Sitt bästa? Om de inte fixar det.. vad händer då? Ja.. tyvärr.. jag får väl lida igen. Skitskoj.. Har tillräckligt svårt att ta mina sprutor just nu.. ont som faan tycker jag. Bedövar med isbit.. hjälper lite.

Nae.. jag ska gå o vara bitter nån annanstans..

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s