Arkiv

FML

Just nu är mitt liv fanimej inte roligt.

Jag och min man är inne på vårt andra försök att skaffa barn via IVF. Ända sedan jul har det regnat in bekanta, vänner och familjemedlemmar som annonserar sina graviditeter.
På julafton hade jag min testdag för min andra insättning och den var negativ. Jag hade redan både fått och avslutat min mens. Julen var fruktansvärd.
I mellandagarna satt jag mellan två kollegor där den ena plötsligt berättade för den andra att dennes son givit dem en sån underbar julklapp.. att de skulle ha barn.

I mitten på Januari var mitt andra försök inplanerat och jag bara väntade på att få starta med sprutorna, dvs inväntade min mens. Då sitter några kollegor och pratar om barn och barnafödande. Det framkommer snart att två av dem är gravida. Den ena med sitt andra och den andra med sitt första. Jag gick därifrån.
Kort därefter dyker en ultraljudsbild upp i min feed på facebook och instagram. Ytterligare en kollega ska ha barn. Jag lider i tysthet, undviker samtalsämnet.
Så kommer en kollega smygandes och frågar om jag är den ‘femte’. Jag förstår inte. Jag ser att hon tvekar. Men så förklarar hon att hon hört att det var fem personer på avdelningen som var gravida. Hon hade hoppats att jag var den femte. Hon upprepade detta ett par gånger när jag sagt att det inte var jag Tror hon förstod att det gjorde ont i mig.
Fem personer..
Det är många av mina kollegor som vet att jag försöker bli gravid. Men de förstår nog inte riktigt hur ont det gör.. Hur jobbigt det är att gå till jobbet och se de där magarna..

På Facebook trillade ännu en och annan ultraljudsbild in.

Igår var jag på VUL och de såg fyra ägg på ena sidan och sex ägg på andra. Jag ska fortsätta med samma dos Gonal-f och en orgalutran per kväll och gå på nytt VUL på måndag.
Jag hade en skitdag igår. VUL, tungt på jobbet. Jag var väldigt trött och mentalt skör igår.
Då dyker det upp en ultraljudsbild på facebook… från nära vänner. Som jag inte hade en aning ens försökte. Eller ens ville försöka. Jag grät.. hela kvällen. Just nu har jag så ont i min själ. Jag känner mig så värdelös.. och jag tror min man känner sig lite likadan.
Vi är friska, över medel i våra respektive funktioner. Mina ägg blir befruktade av hans spermier. Men det fastnar inte.

Jag är så bitter.. mår så psykiskt dåligt.. Men det finns liksom inget att göra.

Nästa vecka så blir det äggplockning, troligtvis på onsdag. Jag har begärt att få göra det under narkos för sist hjälpte inte bedövningen alls. Det var det värsta jag varit med om.
På mitt VUL sade läkaren att de skulle göra sitt bästa för att jag skulle få narkos. Jaha.. vad menar de med det? Sitt bästa? Om de inte fixar det.. vad händer då? Ja.. tyvärr.. jag får väl lida igen. Skitskoj.. Har tillräckligt svårt att ta mina sprutor just nu.. ont som faan tycker jag. Bedövar med isbit.. hjälper lite.

Nae.. jag ska gå o vara bitter nån annanstans..

Annonser

Nya tag – 2018

2017 var ett jäkla skitår för mig. Saker hände som jag inte ville… och det jag ville hände inte.

Senaste insättningen av embryo den 14 december gav ingenting. Nu väntar en ny period med sprutor och en ny äggplockning. Jag ska be om annan smärtlindring och kanske sövning vid detta, för jag tänker INTE ha så ont som förra gången.

Frågade om antalet försök.. har rent teoretiskt två försök kvar. Hoppas på MASSOR med ägg som befruktas och kan frysas.. så jag får många extra försök.
Jag måste också fortsätta gå ner i vikt. Behöver ta mig i kragen och träna men det är svårt att hitta motivationen, få arslet ur.. känner mig liksom rätt ensam.

Hunden mår bättre. riktigt bra faktiskt, trots skrämsel med superhaltande under julen. Vi fortsätter simma och göra gymnastik.

2018 hoppas jag på att bli gravid, att jag ska kunna gå en långpromenad med hunden, nå min målvikt på 65 kg. Inte nödvändigtvis i den ordningen 😛

nu kör vi!

 

Ruvardag 6

Det är svårt att inte hela tiden känna efter. Min mens är beräknad till den 22e. Naturligtvis försöker jag analysera om jag känner att den är på väg.

Något känner jag ju. Men är den mensen eller något annat. Jag är helt slut i huvudet. Omöjligt att inte tänka på det. Det är för tidigt att ens tjuvtesta. Julafton är den dagen det kan ge utslag.. Men då borde jag redan fått mensen. 

Ruvardagarna är vidriga… Så psykiskt tunga..

Ruvardag 2

I torsdags gjorde vi en insättning. Ett fint litet befruktat ägg som klarat upptining bra.

Hela proceduren gick snabbt och smärtfritt precis som det ska.

Min kropp är inte stressad som den var efter äggplock. Känner mig inte lika emotionell. Denna gång kanske det går vägen! 

Ruvardag 2 och allt känns bra. Med min tur blir jag väl illamående till julafton. Min testdag är den 28e. 

Let’s do this!

Andra insättningen

Så var det dags igen.
Idag började jag testa för ägglossning. Jag vet att det inte är dags riktigt ännu men man ska ju börja testa innan.
När det slår om ska vi boka tid för insättning. Jag hoppas att det enda befruktade ägget vi har i frysen överlever upptiningen.
Sedan hoppas jag att det vill stanna kvar i mig.
Troligen blir insättningen någon gång kring Lucia.

Så grymt nervös…

23 Oktober, testdag

Testade med graviditetstest idag. Negativt. Inte överraskad.
Ringde RMC och berättade. De beklagade naturligtvis och allt sådant. Planen är att testa för ägglossning nästa mens.
Vid äggplockningen tog de ut 6 st ägg och alla 6 blev befruktade. Ett sattes tillbaka. Bara ett klarade sig och blev fruset. Förhoppningsvis klarar det upptiningen också.

Känns jobbigt att det inte blev något.. och att det bara blev ett ägg till frysen. Samtidigt är det ju inte jättenegativt. Men jag hoppas jag slipper göra om äggplockningen. det var en vedervärdig process.

Nu väntar en tid med vanliga matvanor och jag ska dricka lite koffeindryck. Kanske något glas av alkohol. Vi får se. Sedan tar vi nya tag och kämpar vidare. Går det så går det.

Ruvardag 15

Har känt sedan en kort tid tillbaka att det nog inte var ett lyckat försök. Idag kom mensen som ett brev på posten. Efter att ha hållit koll på min cykel i två år eller mer, så är det lätt att förutspå. Jag vet att det inte nödvändigtvis är kört men det känns som att det nog är det.
Jag har inga graviditetssymtom. Jag får några symtom av Lutinus, det är allt.

Nu är jag så ledsen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Mår ruttet men det finns liksom inte riktigt någon att prata med.. och jag VILL inte prata med någon heller. Känner mig så ensam och så jävla dålig. Jag är ju kass.. kan inte ens fungera på det biologiska sätt jag borde. Känner mig jävligt värdelös.
Jag vet.. det var ”bara” första försöket.
Jo.. men hur mycket har vi inte försökt innan.. 5 år. och nu missar vi detta? Fast det inte är något fel på oss?

just nu är allt jobbigt. Stressad och less på jobbet. Vill be alla dra åt helvete och bara gömma mig under en sten.
På måndag är testdag och visst hoppas jag.. fastän chansen är oändligt liten. Men så jobbigt att ringa till RMC och säga att mitt test är negativt. Och sedan behöva åka dit.. prata med dem.. så jävla förstående..
Orka…