Dagen Ä

Helgen har varit fruktat jobbig. Nervös och rädd.
Jag och min man gick upp tidigt för att duscha och göra oss iordning. Jag fick inte äta något innan men fick dricka. Tog ett glas juice. Var ändå inte hungrig.
Vi anmälde oss i receptionen och gick upp till Kvinnokliniken. Där blev vi mottagna direkt och alla papper och personnummer kollades. Jag fick sedan byta om och ta värktabletter. Alvedon, diklofenak och en stesolid. Jag hade bett om extra smärtlindring för jag hade en väldigt smärtsam undersökning av äggledarna.

Stesoliden tog efter en kvart och jag kände mig orolig men inte med de fysiologiska symtomen. Jag brydde mig inte så mycket. Var inte rädd. Naturligtvis var jag orolig att det skulle göra ont.

Jag fick en infart och det gick bra. Tycker det är obehagligt att bli stucken men är inte SÅ rädd. Det är ju det där svidande stickande som är obehagligt.

När det så var vår tur var de väldigt systematiska och snälla. de tog mitt blodtryck och det var lågt så jag fick atropin. Sedan fick jag lite Rapifen, ett morfinpreparat. Därefter gjorde de rent och gav bedövning.
Jag har hört att det inte skulle göra ont. Alls. Att man kunde känna lite när de lade bedövningen. Det förstår ju jag också. Läkaren var pedagogisk, undersköterskorna stöttade, sjuksköterskan var vid min sida med mer rapifen. Min man satt snett bakom mig och hade en hand på min axel.

Jag säger bara det.. Fy FAAN vad det gjorde ont! Bedövningen var bedrövligt obehaglig! Vet inte ens om den gjorde någon egentlig skillnad. Men antagligen gjorde den det. Vill inte veta hur förbannat ont det gjort utan.

Så började de kontrollera med ultraljudsstaven. Någon speciell grej med munstycke för nål. Jag varnade redan innan att jag är känsligare på vänster sida och de såg att den satt högre upp än den högra.
När de började sticka svor jag rakt ut. Undersköterskan var snabbt på plats och höll mig i handen där min man inte nådde. Efter första sticket så gjorde det inte akut ont utan mest obehag.
När de sedan bytte till vänster sida fick jag mer rapifen och det hjälpte faan inte ett skit. Ursäkta språket.
Jag skrek rakt ut och vete sjutton om jag inte gav undersköterskan blåmärke. Hon var tvungen att hålla på min mage för att trycka ner äggstocken mot staven så de kunde plocka.
Helvete säger jag bara.. efteråt var jag jätteledsen och alla hovrade runt mig för att få mig att må bättre. Vill ALDRIG göra om det där igen.
Men trots att det gjorde ont och trots att jag var tvungen att åka rullstol tillbaka ut till mitt lilla bås så ville jag inte att de andra som också skulle göra liknande ingrepp skulle tro att det var hemskt. Så jag försökte vara tyst och vara ledsen tyst. Det hemska är att även om de andra fick hjälp tillbaka till sina britsar i vilrummet så gick de. De verkade glada och inte alls upprörda som jag.. Varför skulle mitt ingrepp vara så jävla svårt för? Jag hade fått en stesolid men ingen av de andra hade valt det. Usch..

Min man var hos mig, pratade med mig, höll mig vaken fast jag ville sova men inte fick. Mådde inte illa eller något annat. Var bara öm och ledsen. Kände det som att något förgripit sig på mig.. eller.. det är att ta i.. jag vet.. men.. jag kände mig smutsig… Känns fortfarande så.

Vi fick fika och jag fick en till värktablett. Precis som de sade blev jag väldigt torr i munnen av Rapifenet. Det släppte inom en timme. Vi fick till slut åka hem. De tog bort infarten och gav oss information om nästa möte som är om två dagar.

——-

Jag vill inte påstå att äggplockningen gick dåligt.. men det gjorde fasansfullt ont.
6 ägg fick de ut. På onsdag klockan 14 kör vi inplantering igen. Om det finns befruktade ägg då.

Jag ska nu ta Lutinus i 21 dagar. tre gånger om dagen. Jag försöker intala mig att det värsta är över. Förhoppningsvis är vi inom de där 40% som lyckas med det här.

Har väldigt blandade känslor. Kommer de ringa imorgon och säga att inget ägg blivit befruktat? Kommer det inte ta sig? Har jag gått igenom denna fantastiska men ack så intimt förödmjukande process i ‘onödan’?

Nu är jag öm. Inte konstigt. Mest på vänster sida. Hoppas att det lättat till imorgon. Måste gå vidare i sinnet också.. inte älta.. glöm det som gjorde ont.. glöm glöm…

Annonser

Tolv

Sista sprutan idag. Ovitrelle. Självklart hade jag igår, sista dagen med de otäcka Orgalutran-sprutorna lyckats hitta ett blodkärl och gett mig själv ett blåmärke. 

Men idag var det lugnt. Bara en sån där injektor. Fortfarande svårt att sticka, men det har gått bra. 

Ringde mamma idag. Hon vet om att vi försöker och att jag skulle börja med sprutorna. Men nu berättade jag om måndag och att jag är rädd. Började naturligtvis gråta. Har alltid haft lätt till tårar. Men att prata med sin mamma om något så intimt och hemskt och hoppfullt gjorde att det svämmade över direkt. Men mamma är så go och sade precis det jag behövde höra. 

Nu väntar en sista arbetsdag och sen kör vi äggplock…. Phew…

Elva

Så har jag tagit sista Gonal-f och Orgalutran. Imorgon tar jag Ovitrelle. Sedan är det slut på sprutor.

Men jag är så fruktat rädd för äggplockningen. Mest för att det var smärtsamt att spola och kolla äggledarna.

Har jobbat idag. Jobbar lördag och söndag också. Idag hade avdelningen fest. Vi som jobbade? Vad fick vi?? Inte nånting. En stressig och tung kväll utan paus. Tack. Näe. Jag är inte bitter…… :/

Nu ska jag sova min fem timmar och sen upp o jobba igen. Faan vad jag vill ha ett annat jobb… Jaja…..

Tio

Torsdag. Hade huvudvärk hela eftermiddagen och kvällen igår. Idag var det bättre men jag kände av spänningarna. Är stressad, rädd och nervös. Vill ju verkligen inte att det ska göra ont. Misstänker att det kommer göra det. Vet inte hur jag ska tackla det. Jag kommer vara trött på måndag… Kommer ha jobbat hela helgen och precis gått av kvällen innan. Förhoppningsvis hjälper det till att döva min oro då. Kommer troligen sova dåligt iaf.

Nio

På måndag smäller det. Då ska jag åka in och de ska utförs äggplockningen. Jag har haft spänningshuvudvärk ända sedan de ringde. Så stressad och rädd och orolig och allt!

Fick nya instruktioner för sprutor. Det blir gonal-f och orgalutran som vanligt torsdag och fredag. Men på lördag klockan 20:00 ska jag ta ovitrelle. 

Måndag morgon blir det flytande frukost och sen åker vi in till 7.00. Jag bad om allt extra. Smärtlindring och lugnande. 

Jag slits mellan hur jobbigt detta ät och mitt inre behov av att få hålla min framtida bebis. Jag som inte ens fullbordat en hel IVF cykel har längst över om det är värt det. Klart det är blir snabbt nästa svar. Jag känner mig ensam i det jag går igenom, trots att Min man står brevid mig och är stöttande. Han ställer upp hela tiden. Men det är jag som ”lider”. Det är mycket annat i livet just nu också som spökar och det gör inte saker lättare på det emotionella planet.

Nu ska jag försöka dova bort huvudvärken.

Åtta

Var så  trött igår, tisdag, att jag glömde skriva. Läget är oförändrat. Trött och kinkig. Sötsug från helvetet. En pissdag på jobbet som slutade i massiv ryggvärk. 

Idag onsdag ska jag på kontroll igen. Se hur det går. Känns overkligt att jag om en vecka kommer oros mig för om jag är gravid eller inte. 

Sjunde

Dag sju.
Gonal-F och Orgalutran.
Var på VUL idag.. det visade fem äggblåsor på varje sida. Var lite obehagligt men gick bra. Ska ta mina sprutor som vanligt ikväll och tisdag kväll. På onsdag morgon blir det ultraljud igen. Sedan får vi se.

Antagligen äggplockning på fredag då?… ingen aning.
Mår rätt bra.. men är så väldigt trött. Har humörsvängningar.. kom nyss på att min pappa aldrig får uppleva det här.. Att vara morfar.. att ha ett litet barn i famnen som är framtiden..  Det gör så ont att tänka på.. Och så är jag väldigt emotionell… Så jag har gråtit mycket idag.

Imorgon blir det jobb. Dag-tur… Se hur det går. Hoppas på bra arbetslag…