Etikettarkiv | kh7

För Dönland!!!!!!

Hur i H-vete beskriver man detta lajv jag varit på?
Krigshjärta 7 – Utpost 214.
Det är krig. Jag var en i mängden på den invaderande sidan.
Jag visste inte vad jag hade att vänta, gick också in med öppet sinne. Det var 14 år sedan jag var på lajv som varit längre än en dag.
Jag gick och lade mig som Josefine på tisdagkvällen, i ett läger som bestod av tält. På gränsen till fantasin. Jag vaknade upp med försök till att vara Frauke, en sjukvårdare. Uppställningen på morgonen, vår Obersts tal och synen av alla dessa kompanier och deras kampfgrupper satte stämningen. Därefter var det bara att invänta de första skott och smällarna som indikerade att arbete snart skulle stunda i sjukstugan,
Och arbete fick vi. Solen stekte medan vi behandlade allt från skråmor till operationer. Fejkblodet flödade och alla bjöd på sig själva i sitt skadespel.
Det går inte att beskriva med ord.

Läger

Vårt sjuktält var bredvid Stabstältet, längst från slagfälten men med bra sikt över lägrets öppna område och vi hade bra uppsikt över det mesta som hände.

Sjukvården

Första dagen var het och jobbig. Vi slet som djur, både sjukvårdare i tältet och de som gav sig ut på fält. Jag insåg snart att min tänkta karaktär hade ett eget liv och en egen plan. Visst var hon hård ibland, men oftast bara omtänksam och mån om att knektar och andra skulle få den vård de behövde. Ingen skulle behöva dö. tanken var att hon skulle vara bitter och hård efter förlusten av sin son bara veckor innan. Men istället såg hon alla i lägret som sina barn och ville vårda dem. Märkligt hur det artar sig när man väl är på plats.
Visst visade hon sig grym ibland, mot fienden mest.

Hur som helst. Lägrets dynamik fascinerar. Det som fascinerade mer var hur lätt det var för en inflytelserik, stark personlighet att leda människor dit han än ville. Jag, personligen, slogs av hur uppviglade alla var. Naturligtvis var det en del av spelet men ändå. När vi på morgonen, under uppställningen, skrek ”För Dönland!” När vi hurrade och klappade när det sades att här är Dönland, varhelst vi sätter vår fot. Nu var detta på låtsas, men det har hänt på riktigt på andra sätt, med andra ord, med andra åsikter.
Frihet, kontrakt, profit. Nyckelord för vår sida. Jag insåg att jag är grymt dåligt synkad med ordet profit. Kontrakt förstår jag och frihet vill jag naturligtvis ha. Men profit. Jag tror att för att jag personligen hade svårt att se med enbart profit som grund på min karaktärs val, blev det också klurigare att spela.

Det går inte att förklara stämningen. Glädjen på kvällen då det bjöds på teater. Eller kvällen innan då det blev ceremoni och kanonisering av en viktig historisk personlighet. Adrenalinet som trots allt bubblade upp då hela regementet drog ut i strid. Jag hann inte se så mycket av det då jag ändå gick i bakersta ledet som sjukvårdare, men ändå. Mäktigt att se alla marschera ut.
När fienden kom springande in i lägret och försökte mörda vår ledare men misslyckades, högg en annan stabsmedlem. Det blev operationsscen och vi var i fokus.
När de som spelade på sina skador skrek, grät och vred sig på bårarna. Det var så fantastiskt att se hur alla bjöd till. Alla små intriger man fick nys om, och tänk alla de man INTE fick nys om.

Dagarna var varma, vi hade fantastiskt väder. Vi vaknade nästan alla morgnar till ljudet av enkelbeckasinernas brummande flygningar. Mycket sjöfåglar fanns det och vi hade nära till sjön. Jag badade aldrig men jag doppade fötterna och det var fantastiskt skönt. Värmen var hemsk. Att ha linneklänning och sedan ylle ovanpå var varmt. Men hade jag inte haft linnet under hade jag avlidit. Tack vare luftigt under så gick det bra. Mycket resorb, en och annan huvudvärkstablett, flera liter vatten om dagen och djungelvrål…. det hjälpte mig. Och så förstås maten. Det som lagades på lajvet var perfekt. Gott, rätt sälta och  allt man behövde för att hålla igång. Jag var inte alltid hungrig men jag tvingade mig att äta för jag visste jag behövde det.

Slutstriden. Mäktigt. Mycket rök, mycket blod. Ond bråd död. Vi förlorade. Vår Oberst blev avrättad. Gillet fick krypa tillbaka hemåt med svansen mellan benen. Men sablar vad vackert det var. 😀

Nu är jag trött. Jag var så trött igår att jag inte kunde sova. Kroppen sade ifrån på alla möjliga sätt och vis.
Jag hade inte fått ett enda myggbett på hela lajvet men när jag kom hem fick jag ett bett på vaden av .. något.. och några myggbett. Solbränd hade jag dock lyckats bli. soleksem på armarna och en bränna i nacken. mindre skönt.

Kommer jag att göra det igen? Inte än. Inte i år. Kanske nästa år. Jag kommer troligtvis inte spela sjukvårdare i ett sjukvårdstält iallafall. Nog för att det var roligt, men det var  också fruktat jobbigt. Medan knektarna kunde gå och ta en tupplur så var vi alltid i tjänst. Det var jobbigt. Ibland blev det som att man gav mer än man fick. Inte för någon specifik individ utan att vi var stämningshöjande för alla men det var svårt att ge oss något tillbaka.
Blir det Krigshjärta? Vet inte. Blir det Gillet i så fall? Ingen aning.
Jag funderar för tillfället på att gå in på viking-reenactment istället. Vi får se. 🙂

För tillfället är det allt. kommer säkert mer vad det lider.

Jag

Så, till sist säger jag tack som Faaan till alla i sjukvårdsgruppen.  Vi rockade hårt och alla kämpade som djur för att lappa ihop våra soldater. 🙂 Vi hade aldrig träffats förut men vi blev ett härligt litet gäng både IN och OFF. Hoppas vi ses igen på kommande lajv! (Kanske inom ordern för St Ava :P)