Etikettarkiv | kolmården

bister…

Jag är rätt trött på min situation.. alltså.. att ha jobb på sommaren när man vill kunna vara ledig.. och vara arbetslös på vintern när man inte känner samma behov av ledighet.
Jag letar jobb varje dag.. på flera olika ställen. Inte alltid man hittar något.. men imorse hittade jag några jobb att söka. Som översättare och kanske som skribent. Vi får se hur det går.
Det mest överaskande var ändå samtalet jag fick imorse. Tänker inte säga mer än att jag ska delta i en telefonintervju imorgon förmiddag. Ska bli intressant. Känns iaf bra att man kommit vidare ett steg längre i urvalet än att få ett mail med ”tack men nej tack” .

I övrigt så försöker jag klicka in Shiva att inte tycka skrindan är läskig. Den skramlar konstigt och det är läskigt att stå mellan skaklarna anser hon. Men vi övar vidare. Har bara hunnit med tre tillfällen så jag har inte förväntat mig superframgång. Lite mindre läskig är den allt.

Annars slåss jag med att säkra trädgården… grannen har börjat släppa ut sin söta katt, och det gillar Shiva. Munsbit! tänker hon och flyger fyrfota över staketet från stillastående. Andra katter som passerar tacklar hon genom att flyga över åt andra hållet, över två staket och genom en syrenhäck så är man fri och får jaga katt. Tycker hon. Hon skäms inte ens när hon kommer tillbaka. Tycker mest jag är jobbig som leder henne tillbaka till trädgården i nackskinnet och morrar åt henne. Jag har snart nått snörets slut… jag vet inte vad mer jag kan prova. Känns inte skoj att ha trädgården som ett fort. Men så får det väl bli. Köpa mer kompostgrindar och skruva upp dem allihop i höjd så hon inte kommer över. Trist. Men hon fattar verkligen inte. Resultatet, dvs hennes ignorans och fortsatta pipande efter katter, spelar ingen roll om jag är tyst, högljutt arg, ledsen, frustrerad, lugn eller glad o se henne när hon kommer tillbaka. Inga nyckelkast, skrammel, prassel, lockande eller beröm kan få henne att INTE titta på den förbannade katten. Mitt snöre är som sagt snart slut. Inte för att jag vill det… men för att jag inte har några fler ideer. Jag kan bara förändras så fort. Jag ÄR en frustrerad människa. Visst har jag tålamod också, men när det är ett annat djurs liv på spel funkar det liksom inte att vänta ut hunden.

Ja… jag köpte det. Zombies! Run! har äntligen kommit till Android, upptäckte jag igår. Idag skaffade jag det. Intressant app och när jag väl får arslet ur igen för att springa, dvs när höften, benet och foten behagar samarbeta, kan jag prova appens intervallträning med zombie attacker. Tills vidare nöjer jag mig med vanliga uppdrag för att samla in saker. Roligt so far!

Och sen till det dåliga.
Kolmården. Vargarna. Alla de som var mina kollegor för två år sedan. Var det två år.. så snabbt tiden passerar. Jag ogillar hur infekterad vargdebatten har blivit…. men det var oundvikligt. Det var ett sådant tillfälle vargmotståndarna väntade på. Sen att människovana vargar och vilda vargar inte beter sig alls likadant är dem egalt.
Jag har varit på Kolmården och träffat vargar. De är respektingivande. Stora och majestätiska men också älskvärda.
Jag har jobbat på De 5 Stora i Järvsö. De vargarna var inte människovana. De vågade knappt komma fram till panoramafönstret för att hämta maten som slängdes ut, trots att djurskötarna gjorde detta varje dag under sommaren. De blev inte mindre rädda för människor. De hade inte någon önskan att socialisera eller ens vara i närheten av människor.  Skillnaden var enorm.
Så.. jag har sagt mitt. Har inte kunnat få orden på pränt de senaste dagarna för jag har varit så splittrad i den chock, sorg och förskräckelse som omgivit händelsen. Trots att jag inte varit en del av deras gemenskap på två år så känns det så nära.  Det går liksom inte att säga det nog många gånger.. men tankarna finns där.. för alla inblandade.
Det måste vara en sådan pärs att gå igenom detta… det är nästan olidligt på utsidan långt ifrån händelsernas centrum. Hur måste det då inte vara i mitten… Men jag väntar… tålmodigt.. på undersökningar och rapporter och hoppas att media ska för en gångs skull rapportera något ordentligt. Tyvärr har de inte gjort det hittills… så jag tar ALLT med en stor nypa salt. Jag hoppas alla andra också gör det. Och ta inte allt från en källa…

Nu ska jag spela lite diablo 3 i väntan på att sambon ska ta sig hem från arbetet.. sen blir det väl kojjen och sova. En dag kvar till en fyra dagars helg för mig. Mums…

Annonser

Kolmården

Helgen gick lite i flitens tecken. Började redan på fredagen med att gräsmattan blev klippt och elgräsklipparen undanställd i förrådet inför helgens väntade regnskurar. Det såg genast prydligare ut. Lördagen började med ett tidigt och välbehövligt tvättpass. Efter att de stängt tvättstugan en vecka eller två hade tvätten lagt sig på hög rätt duktigt. Vi har en egen maskin som vi kunde tvätta det väsentliga i, men vill inte gärna använda den av många anledningar.
Mellan tvätturer bakade jag lite rågkakor. Det var ett bra recept som jag gärna gör igen. Enkelt och snabbt för att vara brödbak. Blev dessutom gott.
Några promenader blev det förståss för hunden också. Det regnade ju och det var inget vidare.  Så inga långa saker. Däremot tränade vi lite inomhus. Hon har lärt sig backa runt mig nu, söta vovven.

På eftermiddagen hämtade vi ett paket från JaMa-produkter och vi handlade lite inför söndagen. Paketet var en skrinda som tanken är att hunden så småningom ska våga dra. Vi har inte monterat skrindan ännu, den är fortfarande nere i sin kartong.

Söndagen börjades med hundpromenad, frukost, Diablo3 och sedan två timmars görande av sushi. Vid tolv kom rollspelsfolket och vi satte oss att rollspela. Det var återupptagandet av en ’gammal’ kampanj och vi var nog alla glada att få kliva in i våra roller igen. Så mycket var lämnat osäkert sist. Jag trivdes med spelsessionen, det hände mycket även om många val var svåra att göra och saker förändrats lite i världen. Det är svårt för karaktärerna att börja om på nytt med nästan ingenting, men det ska gå. Its a brave new world… eller nått.. hehe..

sista halvtimmen, fram mot halv åtta, fick jag en malande huvudvärk. Det gjorde ont att ha ögonen öppna och att röra sig. Jag tog en tablett men den gjorde inte så mycket. Efter hundpromenad och ett besök vid datorn skulle det bli sängdags.

Datorbesöket gav mig dock en smärre chock.. Under dagen hade det hänt fruktansvärda saker. Mina föredetta kollegor på Kolmården hade drabbats av stor sorg. Det ofattbara hade hänt inne hos vargarna och jag var stum av förskräckelse. Det gjorde ännu ondare i själen att få veta att personen som dött var en kollega, en glad och underbar kollega.
Det som följer nu är kaos… hård kritik och dålig och lite bra mediaskriveri. Mest dåligt kan tänka.
Jag känner mest ledsamhet för all dålig press som redan skrivits. All kritik mot alla inblandade.. det är så mycket påhopp och jag hoppas ledningen och alla f d kollegor håller sig starka nu.  Mina tankar går till de berörda.. hela kolmården-familjen. Ja.. skulle vilja skriva mera… men det är en enda röra just nu. Även fast jag inte kände henne nära så minns jag ju henne som den glada, käcka och alltid framåtsträvande tjejen.
Min nästa tanke är… varför är det alltid de bra som går åt först. ”only the good die young… ”
Du kommer vara saknad, vännen.