Etikettarkiv | smärta

Dagen Ä

Helgen har varit fruktat jobbig. Nervös och rädd.
Jag och min man gick upp tidigt för att duscha och göra oss iordning. Jag fick inte äta något innan men fick dricka. Tog ett glas juice. Var ändå inte hungrig.
Vi anmälde oss i receptionen och gick upp till Kvinnokliniken. Där blev vi mottagna direkt och alla papper och personnummer kollades. Jag fick sedan byta om och ta värktabletter. Alvedon, diklofenak och en stesolid. Jag hade bett om extra smärtlindring för jag hade en väldigt smärtsam undersökning av äggledarna.

Stesoliden tog efter en kvart och jag kände mig orolig men inte med de fysiologiska symtomen. Jag brydde mig inte så mycket. Var inte rädd. Naturligtvis var jag orolig att det skulle göra ont.

Jag fick en infart och det gick bra. Tycker det är obehagligt att bli stucken men är inte SÅ rädd. Det är ju det där svidande stickande som är obehagligt.

När det så var vår tur var de väldigt systematiska och snälla. de tog mitt blodtryck och det var lågt så jag fick atropin. Sedan fick jag lite Rapifen, ett morfinpreparat. Därefter gjorde de rent och gav bedövning.
Jag har hört att det inte skulle göra ont. Alls. Att man kunde känna lite när de lade bedövningen. Det förstår ju jag också. Läkaren var pedagogisk, undersköterskorna stöttade, sjuksköterskan var vid min sida med mer rapifen. Min man satt snett bakom mig och hade en hand på min axel.

Jag säger bara det.. Fy FAAN vad det gjorde ont! Bedövningen var bedrövligt obehaglig! Vet inte ens om den gjorde någon egentlig skillnad. Men antagligen gjorde den det. Vill inte veta hur förbannat ont det gjort utan.

Så började de kontrollera med ultraljudsstaven. Någon speciell grej med munstycke för nål. Jag varnade redan innan att jag är känsligare på vänster sida och de såg att den satt högre upp än den högra.
När de började sticka svor jag rakt ut. Undersköterskan var snabbt på plats och höll mig i handen där min man inte nådde. Efter första sticket så gjorde det inte akut ont utan mest obehag.
När de sedan bytte till vänster sida fick jag mer rapifen och det hjälpte faan inte ett skit. Ursäkta språket.
Jag skrek rakt ut och vete sjutton om jag inte gav undersköterskan blåmärke. Hon var tvungen att hålla på min mage för att trycka ner äggstocken mot staven så de kunde plocka.
Helvete säger jag bara.. efteråt var jag jätteledsen och alla hovrade runt mig för att få mig att må bättre. Vill ALDRIG göra om det där igen.
Men trots att det gjorde ont och trots att jag var tvungen att åka rullstol tillbaka ut till mitt lilla bås så ville jag inte att de andra som också skulle göra liknande ingrepp skulle tro att det var hemskt. Så jag försökte vara tyst och vara ledsen tyst. Det hemska är att även om de andra fick hjälp tillbaka till sina britsar i vilrummet så gick de. De verkade glada och inte alls upprörda som jag.. Varför skulle mitt ingrepp vara så jävla svårt för? Jag hade fått en stesolid men ingen av de andra hade valt det. Usch..

Min man var hos mig, pratade med mig, höll mig vaken fast jag ville sova men inte fick. Mådde inte illa eller något annat. Var bara öm och ledsen. Kände det som att något förgripit sig på mig.. eller.. det är att ta i.. jag vet.. men.. jag kände mig smutsig… Känns fortfarande så.

Vi fick fika och jag fick en till värktablett. Precis som de sade blev jag väldigt torr i munnen av Rapifenet. Det släppte inom en timme. Vi fick till slut åka hem. De tog bort infarten och gav oss information om nästa möte som är om två dagar.

——-

Jag vill inte påstå att äggplockningen gick dåligt.. men det gjorde fasansfullt ont.
6 ägg fick de ut. På onsdag klockan 14 kör vi inplantering igen. Om det finns befruktade ägg då.

Jag ska nu ta Lutinus i 21 dagar. tre gånger om dagen. Jag försöker intala mig att det värsta är över. Förhoppningsvis är vi inom de där 40% som lyckas med det här.

Har väldigt blandade känslor. Kommer de ringa imorgon och säga att inget ägg blivit befruktat? Kommer det inte ta sig? Har jag gått igenom denna fantastiska men ack så intimt förödmjukande process i ‘onödan’?

Nu är jag öm. Inte konstigt. Mest på vänster sida. Hoppas att det lättat till imorgon. Måste gå vidare i sinnet också.. inte älta.. glöm det som gjorde ont.. glöm glöm…

Trötthet

Ibland är det svårare att återhämta sig efter en ”arbetsvecka”. Jag har ju inga veckor per se…. men ibland är jobbet tuffare än annars. Utan att man märker det. Igår var jag riktigt trött när jag kom hem vid halv fyra. Skulle lagt mig tidigare… men det lyssnade jag inte på. Dumt av mig. Så mentalt trött. Sov som en klubbad säl hela natten och vaknade framåt 8.00.
Gick ut med hunden. Åt frukost. Var fortfarande så fruktat trött.
Jag är fortfarande trött. Glad att jag jobbar kväll imorgon så jag får en sovmorgon till. Min hjärna orkar inte med mycket. Har så många ”borden” och ”måsten” som stressar mig under min lediga tid att jag bara blir tröttare. Måste få bukt med min tidsfördelning innan jag förgås.
Men man vill ju gärna hinna med att städa och fixa hemma, umgås med sina älsklingar, göra något i hobbyväg. Jag känner mig så frustrerad för när man har ledigt en dag ibland så går det inte att göra något. Man hinner inte riktigt. Jag älskar min arbetsplats, men jag vill ha ett vanligt dagtidsjobb under vardagar. jag klarar inte riktigt detta skiftande känner jag.
Jaja……
Shiva har ju en ohälsosam inställning till katter, som jag ofta berättat. Den är ohälsosam för både henne, katterna och husse och matte. På sista tiden har vi kört lite med ”Your choice”-träning. Gör inte hunden rätt så drar man sig tillbaka och börjar om från början. Utan att säga något. Gör hunden rätt berömmer man massor. Så, med katter. Går hon förbi utan att göra något så får hon beröm och godis. Gör hon utfall så vänder jag och gör om det hela. Det tar tid men det har gett lite resultat. Katterna kan vara närmre innan hon gör utfall. Sist hon gjorde utfall var det heller inte ett helt utfall. Dvs hon stannade upp efter första språnget. Sen är det skillnad om jag är själv eller med andra och går. Är andra med, särskilt husse, då måste alla katter utrotas oavsett avstånd. Suck… nåja. det är skönt med framsteg och en metod hon förstår. vi kör det på lite allt möjligt, så länge jag hinner tänka ut hur metoden ska appliceras på problemet.
Ska eventuellt, om jag har råd då, gå nästa Recallers. hoppas det går.
Vi var för övrigt på Fyra tassar idag… eller vad det heter.. nåja.. Shiva älskade att vara där. Vi köpte ett regntäcke till henne och kollade lite på en bilhundbur. Kanske nästa månad… eller .. vi får se.

Nanowrimo är snart igång igen. November hägrar där framme blott lite mer än en månad fram i tiden. JAg vill så gärna hinna med det. Att skriva 1600 ord om dagen. Skulle vara trevligt. Gick inte så bra förra året men det gör inget, jag är ändå pepp!!!
Har dessutom klurat ihop en asbra story jag ska skriva. Men tänk om man kunde bli klar med allt man skriver nån gång. Så man kunde dela med sig. Och få feedback. Feedback är läskigt också. Som amatör är man ju lite känslig för kritik känner jag. Nåja… Nanowrimo ska bli awesome!

Har som bekant väldiga problem med höger fot. Peroneal tendonitis tror jag det hette. Nu har jag inte någon definitiv diagnos men alla symtom stämmer på det. Jag ska ringa VC på måndag och se om de har tid med mig. Ska bara ringa rätt VC. har ju bytt sedan vi flyttade. Jag undrar vad de kommer säga…
Idag har jag haft monsteront…. Precis hela tiden. Ville inte ta ipren, vilket var det enda vi hade hemma, för jag har ätit det för mycket. Jag är lite pipplig vad gäller värktabletter. Men jag köpte Panodil och tog två när vi kom hem från stan. När man är trött mentalt och har ont så blir man inte direkt piggare. Det tär på en att ha konstant ont. När vi gick ut med vovven så började det regna… var liksom ingen ide att vända. Så dyngsur och nere klev jag in på Netto för att handla medan husse och Shiva travade vidare i regnet. Jag handlade mitt och när jag sedan kom tillbaka ut i regnet så märkte jag att Panodilen hade börjat verka. Att inte ha ont varje steg, inte känna den där svaga men alltid närvarande brännande smärtan. Det var nästan så jag grät av lättnad. Tänk att man inte uppskattar att vara smärtfri förrän man verkligen har ont.
Grejen med foten är väl att det varierar så från dag till dag hur ont jag har. Också beroende på vad jag gör.

Var nere på stan en sväng idag. Var och hämtade min nya windowspadda med tangentbord. Asus Transformer. Jag slängde ju den andra i golvet av misstag. Blir så när katten biter en i tårna. Jaja.. nu har jag iaf en ny, med lite mer minne och för någon hundring mindre än den första. Skönt att ha den. och att alla mina appar och inställningar sparats och var lätta att implementera på den nya Asusen. Me Like. Och då har jag också något att skriva på under NaNoWriMo. Jag är ju nu van vid tangentbordet.

Morgonkvist tis efter påsk

Det har varit så skönt med långhelg. Som vanligt har man inte hunnit ens hälften av vad man tänkt sig men som det sägs på 9gag, ”it’s something”.

Det har ätits god mat o gott sällskap. Hunden har fått åka bil o träffa folk.
Det har städats lite hemma, något som inte märks längre. Bah! :p
Lite långpromenader med hunden i skön sol. Om våren bara kunde komma hit ordentligt.

Igår blev jag skallad av hunden när vi lekte. Hennes stabbiga huvud upp mitt käkben. Jag blev alldeles yr ett tag. Men det blev inget mer än så. Tur det. Det var en redig smäll.
På kvällen släppte hon sedan sitt tuggben på min stortå. Jag svor och skrek länge. Hunden fattade inget. När jag hade svurit klart blev det pusskalas från hunden. Hon fattade ju att jag gjort mig illa. Heh… Hundskrälle.

Vi hann med att spela lite sällskapsspel med kompisar även om det blev sent.
Deadwood-ett cowboyspel. Den med mest pengar vinner.
Mansion of Madness-detektivspel i Call of Cthulhu-anda.

Nu är helgandet slut. En fyradagars arbetsvecka hägrar och jag börjar med att vara alldeles för trött.

Just ja. Påsken har inte gjort det lätt för mig att äta mindre. Jag har lagt på några hekto och det är bra att jag inte gått upp de kilo jag tappat. Men. Nu fortsätter vi. Vädret blir förhoppningsvis angenämare vad det lider och promenader funkar skitbra.