Etikettarkiv | #VUL

FML

Just nu är mitt liv fanimej inte roligt.

Jag och min man är inne på vårt andra försök att skaffa barn via IVF. Ända sedan jul har det regnat in bekanta, vänner och familjemedlemmar som annonserar sina graviditeter.
På julafton hade jag min testdag för min andra insättning och den var negativ. Jag hade redan både fått och avslutat min mens. Julen var fruktansvärd.
I mellandagarna satt jag mellan två kollegor där den ena plötsligt berättade för den andra att dennes son givit dem en sån underbar julklapp.. att de skulle ha barn.

I mitten på Januari var mitt andra försök inplanerat och jag bara väntade på att få starta med sprutorna, dvs inväntade min mens. Då sitter några kollegor och pratar om barn och barnafödande. Det framkommer snart att två av dem är gravida. Den ena med sitt andra och den andra med sitt första. Jag gick därifrån.
Kort därefter dyker en ultraljudsbild upp i min feed på facebook och instagram. Ytterligare en kollega ska ha barn. Jag lider i tysthet, undviker samtalsämnet.
Så kommer en kollega smygandes och frågar om jag är den ‘femte’. Jag förstår inte. Jag ser att hon tvekar. Men så förklarar hon att hon hört att det var fem personer på avdelningen som var gravida. Hon hade hoppats att jag var den femte. Hon upprepade detta ett par gånger när jag sagt att det inte var jag Tror hon förstod att det gjorde ont i mig.
Fem personer..
Det är många av mina kollegor som vet att jag försöker bli gravid. Men de förstår nog inte riktigt hur ont det gör.. Hur jobbigt det är att gå till jobbet och se de där magarna..

På Facebook trillade ännu en och annan ultraljudsbild in.

Igår var jag på VUL och de såg fyra ägg på ena sidan och sex ägg på andra. Jag ska fortsätta med samma dos Gonal-f och en orgalutran per kväll och gå på nytt VUL på måndag.
Jag hade en skitdag igår. VUL, tungt på jobbet. Jag var väldigt trött och mentalt skör igår.
Då dyker det upp en ultraljudsbild på facebook… från nära vänner. Som jag inte hade en aning ens försökte. Eller ens ville försöka. Jag grät.. hela kvällen. Just nu har jag så ont i min själ. Jag känner mig så värdelös.. och jag tror min man känner sig lite likadan.
Vi är friska, över medel i våra respektive funktioner. Mina ägg blir befruktade av hans spermier. Men det fastnar inte.

Jag är så bitter.. mår så psykiskt dåligt.. Men det finns liksom inget att göra.

Nästa vecka så blir det äggplockning, troligtvis på onsdag. Jag har begärt att få göra det under narkos för sist hjälpte inte bedövningen alls. Det var det värsta jag varit med om.
På mitt VUL sade läkaren att de skulle göra sitt bästa för att jag skulle få narkos. Jaha.. vad menar de med det? Sitt bästa? Om de inte fixar det.. vad händer då? Ja.. tyvärr.. jag får väl lida igen. Skitskoj.. Har tillräckligt svårt att ta mina sprutor just nu.. ont som faan tycker jag. Bedövar med isbit.. hjälper lite.

Nae.. jag ska gå o vara bitter nån annanstans..

Annonser

Dagen Ä

Helgen har varit fruktat jobbig. Nervös och rädd.
Jag och min man gick upp tidigt för att duscha och göra oss iordning. Jag fick inte äta något innan men fick dricka. Tog ett glas juice. Var ändå inte hungrig.
Vi anmälde oss i receptionen och gick upp till Kvinnokliniken. Där blev vi mottagna direkt och alla papper och personnummer kollades. Jag fick sedan byta om och ta värktabletter. Alvedon, diklofenak och en stesolid. Jag hade bett om extra smärtlindring för jag hade en väldigt smärtsam undersökning av äggledarna.

Stesoliden tog efter en kvart och jag kände mig orolig men inte med de fysiologiska symtomen. Jag brydde mig inte så mycket. Var inte rädd. Naturligtvis var jag orolig att det skulle göra ont.

Jag fick en infart och det gick bra. Tycker det är obehagligt att bli stucken men är inte SÅ rädd. Det är ju det där svidande stickande som är obehagligt.

När det så var vår tur var de väldigt systematiska och snälla. de tog mitt blodtryck och det var lågt så jag fick atropin. Sedan fick jag lite Rapifen, ett morfinpreparat. Därefter gjorde de rent och gav bedövning.
Jag har hört att det inte skulle göra ont. Alls. Att man kunde känna lite när de lade bedövningen. Det förstår ju jag också. Läkaren var pedagogisk, undersköterskorna stöttade, sjuksköterskan var vid min sida med mer rapifen. Min man satt snett bakom mig och hade en hand på min axel.

Jag säger bara det.. Fy FAAN vad det gjorde ont! Bedövningen var bedrövligt obehaglig! Vet inte ens om den gjorde någon egentlig skillnad. Men antagligen gjorde den det. Vill inte veta hur förbannat ont det gjort utan.

Så började de kontrollera med ultraljudsstaven. Någon speciell grej med munstycke för nål. Jag varnade redan innan att jag är känsligare på vänster sida och de såg att den satt högre upp än den högra.
När de började sticka svor jag rakt ut. Undersköterskan var snabbt på plats och höll mig i handen där min man inte nådde. Efter första sticket så gjorde det inte akut ont utan mest obehag.
När de sedan bytte till vänster sida fick jag mer rapifen och det hjälpte faan inte ett skit. Ursäkta språket.
Jag skrek rakt ut och vete sjutton om jag inte gav undersköterskan blåmärke. Hon var tvungen att hålla på min mage för att trycka ner äggstocken mot staven så de kunde plocka.
Helvete säger jag bara.. efteråt var jag jätteledsen och alla hovrade runt mig för att få mig att må bättre. Vill ALDRIG göra om det där igen.
Men trots att det gjorde ont och trots att jag var tvungen att åka rullstol tillbaka ut till mitt lilla bås så ville jag inte att de andra som också skulle göra liknande ingrepp skulle tro att det var hemskt. Så jag försökte vara tyst och vara ledsen tyst. Det hemska är att även om de andra fick hjälp tillbaka till sina britsar i vilrummet så gick de. De verkade glada och inte alls upprörda som jag.. Varför skulle mitt ingrepp vara så jävla svårt för? Jag hade fått en stesolid men ingen av de andra hade valt det. Usch..

Min man var hos mig, pratade med mig, höll mig vaken fast jag ville sova men inte fick. Mådde inte illa eller något annat. Var bara öm och ledsen. Kände det som att något förgripit sig på mig.. eller.. det är att ta i.. jag vet.. men.. jag kände mig smutsig… Känns fortfarande så.

Vi fick fika och jag fick en till värktablett. Precis som de sade blev jag väldigt torr i munnen av Rapifenet. Det släppte inom en timme. Vi fick till slut åka hem. De tog bort infarten och gav oss information om nästa möte som är om två dagar.

——-

Jag vill inte påstå att äggplockningen gick dåligt.. men det gjorde fasansfullt ont.
6 ägg fick de ut. På onsdag klockan 14 kör vi inplantering igen. Om det finns befruktade ägg då.

Jag ska nu ta Lutinus i 21 dagar. tre gånger om dagen. Jag försöker intala mig att det värsta är över. Förhoppningsvis är vi inom de där 40% som lyckas med det här.

Har väldigt blandade känslor. Kommer de ringa imorgon och säga att inget ägg blivit befruktat? Kommer det inte ta sig? Har jag gått igenom denna fantastiska men ack så intimt förödmjukande process i ‘onödan’?

Nu är jag öm. Inte konstigt. Mest på vänster sida. Hoppas att det lättat till imorgon. Måste gå vidare i sinnet också.. inte älta.. glöm det som gjorde ont.. glöm glöm…